tolvtrettionio

lite läskigt är det. allting har gått så snabbt. jag var iväg en vecka med jesper, sen hemma i 5 dagar. på dessa 5 dagar skulle jag hinna med så mycket som möjligt. tiden gick så snabbt där hemma och nu sitter jag här.
i en soffa på ett hostel mitt inne i dublin, med en massa bilar körandes utanför och en ambulans då och då. nu är jag inte längre på mitt lilla rum hemma i skeeröd där det enda som man hör utanför är en bil varannan timme, eller kanske en ko som råmar.
fast jag kan inte säga något annat än att jag gillar det. det är nytt, kul och spännande. att vandra gatorna upp och ner och fram och tillbaka känns konstigt och annorlunda. att inte veta när jag kommer hem nästa gång känns bara läskigt, så det försöker jag inte tänka på.
men något som jag konstigt nog faktiskt uppskattar med alltihopa, är faktiskt att jag är ensam, tro det eller ej. men det är faktiskt skönt att jag får ta allt i min takt, jag kan gå vart jag vill och göra vad jag vill. på något sätt känns det skönt att inte ha någon att prata med hela tiden, jag gillar att gå runt och titta och tänka och villa bort mig och hitta rätt igen, själv. fast jag saknar några fina människor där hemma redan.