tolvtrettionio

var som sagt ledig idag. vaknade hyfsat tidigt, 10. gick upp och åt frukost till mamma. den fina tanten hade minsann kört och köpt nybakta frallor. MUMS! såna här dagar gillar jag att äta frukost. man har en helt oplanerad dag, solen lyser en lite irriterande i ögonen och man smaskar på en fralla med ost och marmelad på samtidigt som jag gnäller över att téet är för varmt och mamma sitter mittemot och berättar om allt hemsk/underbart som har hänt i världen.

hon hann bla berätta att "josef fritzel ser jättehemsk ut och att han är en äcklig man" hon nämnde även att livstid inte räcker som straff för honom. som hon själv sa "man borde göra samma sak mot honom som han har gjort mot sin dotter och sina barn (eller barnbarn kanske det ska vara?)". Hon har ganska rätt på den punkten där enligt mig. jag menar dödsstraff är ganska milt. visst han dör men jag menar han lider faktiskt inte då! fängelse är också ganska chill. jag menar dom har det ganska bra där trots allt, annat var det med fängelsehålorna förr i tiden!

men tillbaka till frukosten! efter att jag ätit frukost bestämde jag mig för att jag skulle ut och springa. sen kom frågan, korta rundan som jag måste springa två gånger för att känna att det är lönt? eller ta den långa rundan som det verkligen räcker med att springa en gång? det blev den långa på hela 7 km. det var jättejobbigt. MEN jag är stolt, jag stannade inte en enda gång, eller jo en gång när jag höll på att spy, och jag fick otroligt nog inte håll.

efter att jag kommit hem och pustat ut gick jag och duschade. efter duschen skyndade jag mig att göra mig i ordning för att jag skulle in till stan och fika. så jag satte mig i bilen och det var ungefär där som jag blev sur på hela dagen. när jag var halvvägs in så ringde jag, då hade alla fikat klart. OKEJ, jag var en timme sen, men ändå. jag ringde och sa att jag skulle komma. preciiiis när jag parkerat ringer tim och säger "dom andra har gått nu, det är bara jag och jenny kvar" jag blir sur som ättika och det känns totalt jävla onödigt att jag ens skyndat mig och kört in. som tur var räddade tim mig!
efter att jag gnällt som den brud jag är och tim ville slå ihjäl mig som den äkta man han är. så gick han, jag och jenny och drack kaffe. det var kallt, men mysigt. sen åkte jag och tim hem till mig och åt potatismos och fiskpinnar.

potatismos är för övrigt något som står högt upp på min det-här-älskar-jag-mest-i-denna-världen-lista.

nu ikväll är jag inte alls på humör för någonting och vill bara klaga och vara sur.
därför lägger jag upp en bild på en dag när jag var på jättebra humör. för att kompensera lite.






detta inlägget blev längre än vad jag väntat mig.